Musikhistorien skrivs i de allra flesta fall runt de stora kommersiellt populära artisterna. The Beatles, The Rolling Stones, Abba, Queen, Britney Speers, Coldplay, för att bara nämna några få. Musiker och artister som haft långa karriärer som spenderats i händelsernas centrum både medialt och musikaliskt. Men musiken har också formats av artister som stod utanför mittfåran, artister som haft ett betydligt större inflytande över musikens utveckling än vad deras försäljningssiffror avslöjar.
En del av de här artisterna nådde aldrig framgångar som sträckte sig bortom intresset hos smala subkulturer (som Captain Beefheart, Velvet Underground). Andra hade karriärer som delvis var otroligt framgångsrika men som gjorde sina artistiskt viktigaste verk efter den kommersiella storhetstiden (t.ex. the Kinks). Ytterligare en kategori består av artister som relativt sett var populära men som valde att göra sin musik helt och hållet på sina egna villkor (Kraftwerk, Nick Cave).
Den här texten ska i någon mån ses som en uppmaning att utforska musikens utmarker. En motivation med syfte att försöka se musikhistorien så som den vanligtvis skildras ur nya perspektiv. Det finns till exempel de som har argumenterat för att the Beatles inte alls vitaliserade, eller räddade, rock- och popmusiken när de uppnådde fullständig dominans i mitten av 1960-talet. Eller att bluesen nödvändigtvis skulle vara den enskilt viktigaste roten till populärmusiken så som den ser ut idag.
Ibland är det stimulerande att tänka “tvärt om”. Tänk att Debussy var en av de viktigaste tonsättarna som någonsin levt och du kommer att hitta hans inflytande lite varstans. Tänk att svart soulmusik som spenderat stor del av musikhistorien vid sidan av den “vita” Billboardlistan utgör en parallell musikhistoria och du kommer att se (höra) saker på ett nytt sätt.