Maurice Ravel, Boléro och repititionen

Skrev kompositören Ravel ett av historiens första musikstycken som är att betrakta som modernt?

Att modern populärmusik i stora drag bygger på repetition är ett faktum. Låtar följer så gott som alltid ett visst mönster: vers, refräng, vers, refräng, stick, dubbelrefräng o.s.v. Visst finns det variationer, men popmusik som bryter från normen är snarast att betrakta som undantag som bekräftar regeln.

Ett skäl till att det förhåller sig på det här viset är förmodligen att vi som människor attraheras av mönster. Även i de fall då det inte finns något tydligt mönster att hitta, så skapar vi det mentalt. Det här gäller både inom visuell konst, musik och litteratur.

Det vi idag kallar för klassisk musik hade dock ett betydligt friare förhållningssätt till hur stycken komponerades. För moderna öron är det ofta inte lika enkelt att höra repeterande motiv i ett klassiskt stycke som i den popmusik vi hör på radion.

Så vad har Maurice Ravel med repetition att göra?

Ravel var en fransk kompositör som levde mellan 1875-1937. Stilmässigt brukar han placeras in i den konstnärliga och musikaliska inriktning som kallas för impressionismen. En suggestiv och atmosfärisk musikinriktning som sökte frammana olika känslor hos lyssnaren genom antydningar snarare än tydligt förmedlade melodier. Det var i alla fall den uttrycksform Ravel ägnade sig åt under större delen av sin musikaliska karriär. Musik med olika musikaliska motiv, ständigt i nya former och i ständig framåtrörelse.

Så var det, tills Ravel blev sjuk. Exakt vad det var för sjukdom han drabbades av vet man inte än idag, men det finns goda skäl att anta att det var frontallobsdemens. Bland symptomen märks bland annat afasi, glömska och en hel del andra otrevliga tillstånd. Bland de mindre uppmärksammade följderna finns en tendens att dels börja ägna stor tid åt kreativa sysslor, ofta på ett repetitivt vis.

Boléro var Ravels sista stora verk och är också hans mest välkända stycke. Det är ett orkesterverk som innehåller ett enda tema som upprepas gång på gång med mycket små variationer. Variationerna består egentligen enbart av att det är olika instrument i orkesterns som spelar temat i olika delar av stycket. Faktum är att många av de medlemmar i den orkester som först framförde stycket trodde att någonting blivit fel. Så ovana var de vid att spela ett verk som i så hög utsträckning byggde på upprepning. Ravel själv trodde till och med att de flesta av Europas symfoniorkestrar av den anledningen skulle vägra att uppföra stycket.

Idag är Boléro ett av de där klassiska verken som i princip alla känner igen när de hör det. Dess tema som vägrar släppa taget gör att det känns väldigt modernt, som en föregångare till den musik vi hör på radion idag. Ett stycke som för tankarna till Spanien, till dejting, till hösten, till vad man som lyssnare än önskar.