Nick Drake – det sorgliga i ett postumt erkännande

Många fantastiska artister lever och dör utan att deras samtid överhuvudtaget tar någon notis om dem. Artister som trots att de var välutvecklade och originella i sina uttryck tycks ha levt i en förbannelse som förhindrade att deras öden skulle vara någonting annat än att dö fattiga och med en långt mindre lyssnarskara än vad de förtjänade. Nick Drake var en av dem.

Drake var begåvad med ett temperament som tillät honom att sitta timme ut och timme in och fokuserat öva fram en gitarrteknik som var hans helt egna och ett melodi- och textsinne som på samma gång var originellt och lättlyssnat. Tre skivor hann han släppa under sin livstid: Five Leaves Left, Brayter Layter och Pink Moon. Alla tveklöst värda att höras åtminstone en gång. Ingen av dem sålde ett dyft under hans livstid.

Själv gav han till slut upp, han insåg uppenbarligen sin egna begåvning för han kunde inte förstå varför det inte fungerade för honom. Dog gjorde han hemma i sitt barndomshem 1975 av en överdos lugnande tabletter. Om det var av misstag eller ett medvetet självmord vet ingen. Erkänd skulle han dock komma att bli, något decennium senare, med råge.