Det vackra oljudet

Rockmusik går delvis ut på att låta sig drunkna i oväsen. Så har det varit ända sedan Elvis Presleys tid. Att det finns någonting befriande i att låta musik på hög volym skölja över en och omsluta en upplevs för många musiklyssnare som någonting av det bästa musiken har att erbjuda. Det vackra oljudet är ett musikaliskt faktum som bekräftats av mängder av visionära musikskapare och någonting som diskuterats av musikfilosofer och andra kunniga under lång tid. Inte minst har det behandlats i mer än en radiodokumentär.

Få har tagit sig an uppgiften att försöka göra oljud till någonting vacker med samma allvar som Lou Reed. Metal Machine Music, släppt 1975, var hans försök att tämja och forma oljud till någonting njutbart. Om han lyckades råder det, minst sagt, delade meningar om. Skivan är, bokstavligt talat, en kakafoni av rundgång genererad av Reeds Gitarr. Vad som däremot går att säga med säkerhet är att skivan influerat många artister som kanske lyckades bättre med att forma Reeds hantverk till någonting mer okontroversiellt njutbart. My Bloody Valentine kanske är de främsta. De lyckades på några få album mejsla ut ett vackert oljud.